Det här med att rippa skivor alltså. Jag lyckas alltid hamna i något slags perfektionismsträvande när jag håller på, utan att annars vara någon audiofil. Började så smått för några år sen när jag googlade upp att det var mp3-codecen lame med vbr som gällde. Redan där borde jag nog varit nöjd, men kollade vidare och hittade ”–r3mix”-syntaxen att använda med lame. Det gällde ett bra tag tills folk på hydrogenaudio jobbade vidare med själva lame-codecen och introducerade ”–alt preset standard/extreme/etc”. –r3mix var plötsligt föråldrat och försvann (delvis för att det aldrig hann bli så känt som –aps). Men sen gällde det ju att hitta den definitiva lame-versionen (att använda –aps med). Följde långa trådar på forumen på Hydrogen Audio och använde den som kom att gälla för majoriteten där. Så körde jag i två år, och testade lite med ogg och flac sådär, men mest på skoj. Men sen när jag skaffade mp3-spelaren rippade jag ogg ”på riktigt”, för att filerna blev mindre och (tydligen) lät bättre.
Fick en request på en sajt att ladda upp en skiva rippad med programmet Exact Audio Copy i formatet FLAC och då var det ju bara att plöja olika guider på nätet för att lära sig hur EAC ska ställas in. Egentligen är det ju bara att köra, men när det gäller FLAC blir folk väldigt anala och vill ha det så exakt det går. Alltså att steg för steg ställa in EAC för just den specifika cd-läsare man använder (Min Plextor W2410A använder +98 i ”sample offset correction” t ex.), att inkludera EACs logg- och cue-fil och dessutom skapa en flac-fingerprint- och md5-fil också. Sen för att lyssna på min mp3-spelare så känns ju flac överdrivet så då rippar jag ner det från flac till ogg med kvalitet -4 (vilket är rätt lågt, men rekommenderas ofta för bärbart ljud). Med en speciell finjusterad ogg-codec (oggdropXPdV1.8.6-P3.zip) givetvis.
Och jag är inte ens audiofil, som sagt.