Jag försökte mig på att jogga för en vecka sen, för att inte vara helt muskelförtvinad när jag började jobba igen. Men det dumma var att jag tog i allt jag kunde, bara för att kunna sätta en referens på hur snabbt jag sprang sex kilometer runt Flaten-sjön och sen se om den tiden blev bättre. Det gick bra, men jag hade så ont dagarna efter, och nu på jobbet kom det tillbaka. Det tog en timme extra att dela därför, vilket kunde vara okej om det var lite post. Men vafan, det har visst varit äckligt mycket i flera veckor och det ska komma ännu mer. Folk är sjuka, vikarier saknas och vi är en ordinarie mindre så här års. Jag var hemma vid fem tror jag. Att det skulle vara soft att brevbära på sommaren får anses som en krossad myt.
För att citera en kollega: ”När knäna börjar knastra är det dags att byta jobb.” Och jag ska säga upp mig nu, men inte i vredesmod som jag så många gånger drömt om, utan för att jag fick mitt antagningsbesked i brevinkastet idag.