På tunnelbanan idag satt det en människa framför mig som var ohyggligt ful. Inte vanställd med konstiga utväxter, inga speciella iögonenfallande defekter, utan bara helt vanligt ful. Dålig hy, sunkiga kläder och risigt hår och så vidare. Ni fattar. Tjock också. Hon hade förvånande nog en karl med sig som stod med barnvagnen bakom henne och utsöndrade en nästan lika deprimerande glåmighet. Även den inhyste dålig hy och sura glasögon. Sånt händer.
Jag kom att tänka ”Men herregud, vilket stackars litet barn sitter i barnvagnen då?” Genetik och arvsanlag och allt det där. Jag undrade verkligen och fick sitta med andan i halsen ända tills slutstationen då hon reste sig upp och gjorde så att jag kunde se… en liten gullig asiatisk adopterad unge. Kanske det finns en gud ändå? Hallelujah!
Nä vilket hemskt inlägg egentligen.