En gång i tiden när jag var fem år gammal kördes det alldeles för fort på gatan där jag bodde. Någon sorts dialog tror jag fördes med berörd myndighet om att sätta upp väghinder, men det verkade gå lite trögt. Föräldrarna i grannskapet gömde sig bakom buskarna med stoppur för att ta tid på exakt hur snabbt bilarna for. Det signalerades från nollstrecket och klockades på hundrametersstrecket. Det var självklart spännande för oss barn att vara med om detta. Det blev aldrig några väghinder men den vintern, när jag och en kompis lekte i en av den tidens gigantiska snöhögar, rullade vi ihop den största snöklumpen som existerat. Vi beslutade oss för att lösa trafikfrågan autonomt och knuffade ut den i gatan.
Det dröjde inte lång tid innan en brun Saab blockerades av snöblocket och föraren blev rasande. Vi sa nåt om att bilarna kör för fort varpå bilisten fräste: ”Jag kör inte för fort!”, och insisterade på att vi skulle ta bort snön från vägen. Jag tror att det var mer okej då att bli rasande på småbarn än vad det är nu, vi var i alla fall vettskrämda. Till sist blev vi tillsagda av en av de i trafikfrågan drivande föräldrarna som från fönstret hade hört den arge mannens uppmaningar, och så var den direktaktionen avslutad.