Jag har utvecklat en överdriven strävan att spara pengar genom att försöka vara en god konsument som ständigt ser över avtal, räntor och abbonnemang. Överdrivet därför att jag borde ta vilket skitjobb som helst och genom att bara jobba en dag till i månaden kunna tjäna mer på det än vad jag gör genom upplysta konsumentval.
Om jag var en väldigt viktig person skulle jag dra klyschan om att tid är pengar och betala lite extra för att slippa sitta i flera timmar på Prisjakt för att hitta en vara med exakt rätt specifikationer och trettio kronor billigare än stället på andra plats på listan. Men jag har ju alldeles för mycket tid så det stämmer inte.
Det är lite kul också. I grunden är det ju bra att folk utöver att hitta billiga varor faktiskt byter banker och elbolag då och då, eftersom kapitalismen som vi inte verkar komma undan faktiskt kräver det. Och det har jag ju gjort och tjänat pengar på. Och om man drar det till sin spets; så har även andra genom mina val. Lite Robin Hood är det kanske också då jag inte sponsrar de rika monopolen längre.
Men jag kan också gräma mig över att jag inte sökte bostadsbidrag när jag fortfarande hade åldern inne. Och att i höstas jag inte sparade 30% på att köpa terminskort på SL istället för vanligt kort. Och att jag missade att ändra bolånet förra året så att det blev en ny treårig fastränteperiod. Och att jag har köpt alla dessa billiga oätliga konservburkar med iransk färdigmat som jag har fått kasta. Och så vidare.
Samtidigt har jag ju inget studielån, vilket jag slipper gnälla om resten av mitt liv. Jag har ju också en stor del bolån rörligt numera och ett terminskort i fickan. Så genom mina bra konsumentval har jag skapat förutsättningar att tillåta mig göra dåliga val eller icke-val. Det är väl bra?